Detta är en debattartikel signerad Active Swedens ordförande Katarina Andersson.
Regeringen är på väg att införa det så kallade fritidskortet. Alla unga mellan 8 och 16 år får 500 kronor som kan lösas in mot deltagande i aktiviteter som arrangeras av kommuner eller bidragsberättigade föreningar.
För ungdomar från socioekonomiskt svaga hushåll är summan högre, 2 500 kronor. Syftet är att alla barn ska ha möjlighet till en aktiv fritid.
Den kritik som har framförts mot fritidskortet handlar främst om risken för missbruk. Naturligtvis finns en risk att en oseriös aktör samlar ihop ett antal ungdomar och lägger beslag på pengarna utan att leverera någon verksamhet. Denna risk verkar regeringen medveten om, men modellen med lokalt aktivitetsstöd som möjliga utförare knuffar bara ner ansvaret till kommunerna.
Ett större bekymmer i förslaget är att fritidskortet inte svarar mot vad unga ägnar sig åt på sin fritid idag. Fritidskortets utformning andas 50-tal. För att ge unga en meningsfull fritid är det föreningsverksamhet som krävs, med dess organisationsdemokrati och ideella syfte. Detta i motsats till kommersiella intressen som, underförstått, leder till ungdomarnas fördärv.
Denna bild är förlegad och stämmer inte med hur barn och ungas tillvaro ser ut. Få ungdomar saknar sysselsättning idag. Problemet är snarare att det är ett överflöd av stimulanser och intressen som lockar. Därför borde innehållet och kvaliteten i fritidsaktiviteten vara viktigare än att det bara är en föreningsaktivitet, vilken som helst.
I gym- och träningsbranschen ser vi dagligen hur unga kommer till oss. De tränar och stärker sin fysik på olika sätt, ibland tillsammans med vänner, som en slags fritidsaktivitet. Förutom en starkare kropp får de bättre självkänsla och bättre psykiskt mående, vilket är ett allvarligt bekymmer hos unga idag.
Denna verksamhet sker oftast hos privata gym eller träningsanläggningar. Ett fritidskort skulle mycket väl kunna vara ett sätt för fler att komma i gång och träna, en puff i positiv riktning. Men det föreslagna fritidskortet får inte användas hos privata aktörer.
Det finns även andra fritidsaktiviteter som har positiva effekter för barn och unga, men som faller utanför det föreslagna kortet. Musikskapande är ett exempel. Att det skulle vara bättre att gå på den kommunala musikskolan än att själv producera musik och på så sätt nå en publik är svårt att förstå.
Risken är att en i grunden god idé riskerar att fastna i kontroll och byråkrati, samtidigt som den önskade effekten missas för många unga. Tvinga inte in unga i kommunala mallar. Låt dem i stället få bestämma själva hur de vill aktivera sig.
Katarina Andersson
Ordförande i Active Sweden
