Krönika skriven av Patrick Rapp
Hälften av Sveriges befolkning är överviktiga. Ohälsan håller på att ta ett så stort grepp om våra barn att generationen som växer upp nu är den första som inte kommer att bli äldre än sina föräldrar. Majoriteten av svenskarnas kondition är så pass dålig att de är i riskzonen att drabbas av metabola sjukdomar. Som yrkeskår har vi en roll att fylla!
Jag har funderat mycket på vad jag tycker om program så som Biggest loser, Den stora hälsoresan och alla andra varianter av samma koncept. Senaste tiden har jag följ debatten och tagit till mig av både dem som stödjer programmen och de som tycker att programmen gör mer skada än nytta. I den här krönikan tänkte jag dela med mig av mina tankar.
Din klient har mer koll än du tror!
Jag har en del klienter som kommer till mig och vill göra liknande upplägg som de ser på TV. Dom vill helt enkelt göra något för att förändra sin nuvarande livssituation och ge sig själva bra förutsättningar för att kunna leva ett funktionellt, långt (och kanske även lyckligt) liv. En sak jag har noterat är mina klienters förståelse för att det de ser på TV inte är verklighet… eller ja det är ju på riktigt, men det är inte mina klienters verklighet. De har inte förmånen (utan att trampa någon på tårna, jag fattar att det måste vara ruskigt ansträngande att vara med i till exempel Biggest Loser och kämpa, all heder till er!) att enbart kunna fokusera på att gå ner i vikt under ett par månader. De har jobb, familj och ett socialt liv, som inte alltid levs i samklang med den beteendeförändring som krävs för att gå ner i vikt.
Jag tänker så här. Om mina klienter är medvetna om att det faktiskt är TV som de tittar på men ser det som startskottet för deras egen resa, så är det ju helt fantastiskt. Om Pischa Strindstedt, Mikael Hollsten eller Måns Möller genom TV-rutan kan få en person att ta steget från att sitta i soffan till att boka en tid med en personlig tränare så är det bara att tacka och ta emot.
Du kan inte motivera den som inte vill bli motiverad
Vi som har jobbat i det här yrket en tid har trots allt stött på klienter som egentligen inte är redo för oss. De som kanske har blivit tvingade till oss, som har fått ett presentkort av en engagerad familjemedlem, som har blivit såld ett antal pass av en medlemsrådgivare eller som av sin arbetsgivare blir ålagd att ta kontakt med dig. Även om jag anser mig vara en rätt luttrad PT som har tränat allt från barn till senior, motionär till elit och dessutom anser mig ha kunskap om pedagogik och motiverande samtal, kan jag inte motivera en person som inte vill bli motiverad.
Om det krävs ett TV-program för att mina klienter ska ta tag i sin hälsa, börja äta bättre, motionera regelbundet och bli mer medveten kring vilka val hen kan göra som är positiva för hälsan så är jag den första att stå i kö för att själv vara tränare i ett likande program.
Att leva i symbios med nöjesbranschen
Biggest loser har funnits sedan 2004 och liknande programs popularitet vittnar om att de inte kommer försvinna. Därför tycker jag att vi som PTs ska börja fundera på hur vi kan leva i symbios med programmen och plocka russinen ur kakan.
Jag tycker verkligen att vi ska se programmen som ett sätt att få folk motiverade till att komma igång. När de väl är det måste vi möta personen där den befinner sig. Vi bör ha kunskap om motiverande samtal för att kunna analysera vart klienten är i sin resa. Vi måste ha koll på att en resa från ohälsosam till hälsosam är en lång process som i stora drag är mer mental än vad den är fysisk, i alla fall initialt. Jag vill även efterlysa ett större samarbete med andra instanser som jobbar både med hälso- och sjukvård. Vi alla finns här för våra klienter, inte tvärtom.
Vad är hälsa?
Sedan återstår debatten kring definitionen av vad hälsa är, samt huruvida dessa program ger en skev bild av vad en god hälsa är. Av alla jag träffat som vill göra en hälsoresa har jag aldrig träffat någon som har bokat ett slott och PT-timmar som räcker i tre månader så jag vågar tro på min tes att folk kan skilja TV från sina egna förutsättningar. Eftersom jag (som min förebild Hans Rosling) är en possibilist väljer jag att fokusera på möjligheterna dessa program ger mig som yrkesutövare att skapa en plattform där jag har möjlighet att utbilda mina klienter om hur de hittar sin individuella väg till god hälsa. Något jag inte hade kunnat göra om de inte hade fått inspiration att komma till mig över huvud taget.
Om jag får avsluta lite morbid vill jag påstå att vi hellre tar dem eventuella sjukhusbesöken som kommer av att ha trillat i spåret eller överbelastat kroppen på gymmet än dem sjukhusbesök som väntar för den som inte är aktiv över huvud taget.
Patrick Rapp
