EGO i Sundsvall har vuxit från ett källargym 1981 till åtta anläggningar i samma kommun – och samtidigt byggt ett varumärke som många Sundsvallsbor har en relation till. I Sweaty Business Podcast #185 möter vi delägaren Niklas Berndt i ett samtal om familjearv, lokal identitet och vad som krävs för att fortsätta vara relevant i en bransch där kedjorna blir större och konkurrensen hårdnar.
Avsnittet rör sig mellan dåtid och nutid: från en tid när det var “märkligt att gå på gym” och föreningslivet dominerade, till dagens gymmarknad där både stora kedjor och nischade aktörer slåss om samma kund. Vi pratar om hur EGO har byggt en position som lokal institution – och hur man håller fast vid ett brett erbjudande, samtidigt som kundbeteenden och träningsideal förändras.
Vi möts upp på EGO Storgatan för att träna ett pass tillsammans, innan vi tar oss vidare till EGO City på Södra Järnvägsgatan. Där dukar vi upp en portabel poddstudio på plats i anläggningen – och spelar in ett avsnitt som blir både ett personporträtt och en branschspaning från Västernorrland.
Från bilgarage till källargym – och konkurs efter tre år
Niklas berättar att EGO startades 1981 av hans pappa och ytterligare två personer, där “källardelen” var utgångspunkten: “bara källardelen … som var ett gammalt bilgarage ursprungligen.”
Han beskriver också hur gym på den tiden kunde uppfattas som något udda: “Då var det lite märkligt att gå på gym tyckte folk. Och märkligt att betala för att träna kanske.” Föreningslivet var starkt, och träning var ofta likställt med idrott eller utomhusmotion.
Det hela blev heller ingen spikrak resa. EGO gick i konkurs 1984 – men familjen valde att fortsätta: “Då valde mamma och pappa att driva vidare ensamma. Belånade huset och satsade på kvar EGO och köra på.”
Mer om historiken och familjens roll finns också att läsa Sweaty Business tidigare porträtt av Niklas Berndt från 2022.
Bröderna Berndt tar över – och expansionen stannar i kommunen
En tydlig poäng i avsnittet är att EGO:s tillväxt inte handlat om nationell expansion, utan om att bygga ett nät av anläggningar med lokal förankring. Niklas berättar att både han och brorsan Micke vuxit upp i verksamheten och att de började arbeta mer helhjärtat i verksamheten runt 2010: “Vi började väl jobba här på riktigt, säg 2010, när vi startade vårt andra gym.”
Sedan följde fler etableringar – och vissa förvärv – men allt inom samma geografi: “vi har både köpt något gym och vi har startat andra från grunden.”
“Ett lokalt djur” – men många yngre tror att EGO finns i Stockholm
Hur ser Sundsvallsborna på EGO idag: lokalt gym eller kedja? Niklas beskriver det som en generationsfråga – och att det är vanligt att yngre antar att EGO finns på fler orter: “Det är inte alls ovanligt att vi får frågan: ‘Ja men jag ska till Stockholm, finns EGO där?’”
Samtidigt är han tydlig med hur de själva ser på saken: “Vi tycker absolut att vi är lokala, även om vi är en liten kedja så är vi ett lokalt djur.”
Han pekar också på hur många som passerat genom EGO genom åren: “Kommunen är ju knappt 100 000 invånare … vi har ju närmare 25 000 namn i våra medlemsdatabas.”
“Någonting för alla” – när bredd är en medveten strategi
EGO har länge haft ambitionen att vara ett gym för en bred målgrupp, även när omvärlden har sagt att det är fel strategi. Niklas formulerar det rakt: “Vi har alltid … försökt att vända oss till alla.” Och vidare: “Vi har försökt ha ett gym där det finns någonting för alla.”
I praktiken beskriver han hur EGO kombinerar olika träningsmiljöer i samma hus – fria vikter, maskiner och mer funktionella ytor – men också hur gruppträningen förändrats. Niklas beskriver att EGO fortfarande har ett stort gruppträningsutbud, men att efterfrågan skiftat: “den tiden med bodypump och bodycombat … den kanske har varit” och att det i dag är andra format som växer, som Pilates.
Han konstaterar också att traditionell gruppträning inte alltid fångar de yngsta: “Den traditionella känns det kanske inte … som att den just idag tilltalar om de allra yngsta. Utan de yngre tränar med själva på gymmet.”
Förnyelse i etapper – inte över en natt
När samtalet kommer in på boutique-känslan och mer designade upplevelser blir svaret mer praktiskt än ideologiskt. Niklas beskriver hur EGO vuxit fram över tid – i lokaler som byggts till, renoverats och formats i etapper – snarare än att byggas “perfekt” från grunden.
Han pekar på att man inte kan göra allt på en gång: “Vi kan ju inte från en dag till nästa renovera upp de här åtta anläggningarna … det skulle ju kosta för mycket pengar.”
Men det handlar också om förutsättningar: här finns flera fastighetsägare och hyreskontrakt, och en verksamhet som ska kännas tillgänglig för en bred målgrupp. Modellen blir därför kontinuerlig utveckling: “Vi har alltid försökt att investera och renovera en del i taget.”
Digital träning, nya koncept – och varför man ändå provar
Ett block i avsnittet handlar om hur EGO resonerar kring nya koncept och investeringar. Niklas beskriver hur de tittat på digitala cirklar länge utan att riktigt veta var de skulle passa: “Vi har ju tittat på dem sen det kom … och inte riktigt kanske förstått hur vi ska applicera det på EGO i Sundsvall.”
När de väl valde att gå vidare var en del av logiken praktisk – att använda en yta man tidigare inte använt: “vi faktiskt hade lokalen och ville utnyttja en outnyttjad yta.” Men det fanns också en tydlig målgruppstanke: “de som kanske tycker att gym är skrämmande.”
Samtidigt kopplas det till en större trend: träning som ska vara snabb, tydlig och lättillgänglig. Niklas beskriver formatet med orden: “Jag tränar ju hela programmet på 29 minuter.”
Ni pratar också om hur olika koncept kräver olika grad av personalstöd – från introduktion och uppföljning till att organisera upplägg som Weight Trainer: “Weight trainer … det är ju det viktminskningskoncept som vi erbjuder hos oss.”
Konsolidering, prispress – och jakten på nästa generation medlemmar
Snabba frågor-inledningen avslutas med frågan om branschen behöver tänka om kring något, varpå Niklas lyfter en oro som många fristående aktörer delar: “konsolideringen i gymbranschen, om den går för långt, är det lite tråkigt.” Han fortsätter: “Om prispressen och de stora kedjorna blir för stor … så kanske de fristående mindre och lokala gymen på sitt försvinner.”
Samtidigt blir det här också en fråga om framtidens kund. Ni pratar om Gen Z och om att ett arv inte räcker hur länge som helst – att varje generation väljer gym av nya skäl. Niklas säger att han upplever att inflödet ändå fungerar: “Min uppfattning ändå är att det fylls på bra medlemmar från de yngre generationerna fortfarande.” Men han återkommer till att beteenden förändras, särskilt i gruppträningen, och att man måste vara lyhörd.
Från 80-talets kroppsbyggargym till dagens samhällsfråga: doping och PRODIS
Mot slutet av avsnittet blir samtalet mer samhällsnära. På 80-talet var gymmiljön starkt förknippad med kroppsbyggning och styrketräning var mer av en subkultur. I dag beskriver Niklas doping som något som inte kan avfärdas som en ren “gymfråga”.
EGO deltar i PRODIS och Niklas beskriver arbetet lokalt: “vi har skickat personal på utbildning … vara med på de uppmärksamhetsveckorna, sätter upp anslag.” Han säger att de inte upplever dopingen som stor i deras vardag: “vi upplever inte att doping är speciellt stor.” Men lägger till: “vi ska inte vara helt naiva … den måste finnas här också.”
På frågan om branschen, och träningsanläggningar i allmänhet, tar antidopningsarbetet på tillräckligt stort allvar svarar Niklas: “Alla väljer ju inte att vara med … så på så sätt gör de ju inte det.”
Och när han sätter in doping i ett större sammanhang blir det tydligt hur han ser på utvecklingen: “På det sättet är inte doping-problemet ett rent gymproblem utan det är ett samhällsproblem.”
“Vår fantastiska personal” – mer än bara bemanning
När du ber om avslutande ord landar Niklas i en faktor han återkommer till flera gånger: personalen. “Det är ju våran fantastiska personal”, säger han, och beskriver hur kontinuitet byggt relationer över tid: “många … har jobbat här sedan 90-talet.”
Det blir nästan komiskt konkret när redaktören berättar att han själv har familj i Sundsvall som tränade på EGO som unga. När hans syster hör att podden ska spelas in är frågan direkt: “Jobbar Micke kvar i receptionen? Han var där när jag tränade där.” Niklas svarar torrt: “Micke är kvar. Alla är kvar nästan.”
I Niklas egen sammanfattning är det just det som gör att ett lokalt gym kan fortsätta vara relevant: “Att de känner medlemmarna … att man får ett hej … att det är kända ansikten man ser.”
Lyssna på avsnitt 185
Sweaty Business Podcast #185 är ett samtal om lokalt ägande, tillväxt utan expansion, förändrade träningsvanor – och hur en långlivad aktör försöker navigera en marknad där både konkurrens och ideal förändras.
Lyssna på Sweaty Business Podcast #185 med Niklas Berndt – där poddar finns eller direkt via Sweaty Business.
