Idrottsläraren och träningsinstruktören Sofia Åhman blev folkkär tv-profil genom ”Hemmagympa med Sofia” som började sändas under pandemin. Idag är hon även föreläsare, författare och fortsätter att inspirera till ökad folkhälsa på tv och i sina sociala medier. För Sweaty Business berättar Sofia om sin egen träning, varför hon inte vill använda begreppet ”seniorträning” – och att maken förbjudit henne att följa med till matbutiken innan lunch.
Text: Jenny Sunding
SVT:s ”Hemmagympa med Sofia” firade nyligen tre år. Det populära tv-konceptet föddes i början av pandemin 2020 och bakom de 20 minuter långa träningsprogrammen (som hunnit bli 165 stycken) står instruktören och träningsinspiratören Sofia Åhman. När vi hörs över länk en onsdagsmorgon i slutet av mars är det strålande sol, fyra minusgrader och nysnö hemma hos Sofia i Umeå.
”Hälsohjälte”, ”sluta aldrig” och ”du var min räddning under pandemin” är bara tre av över 1000 kommentarer på Sofias Instagram-inlägg där hon uppmärksammar Hemmagympans 3-årsdag.
Jag blir alldeles varm av att läsa alla berättelser om hur dina träningsprogram har förändrat och förbättrat folks liv. Hur känns det för dig att läsa?
– Jag ser på statistiken att många fortfarande tittar på programmet och ändå tänker jag ofta att ”vid det här laget måste de ju ha lessnat…!”. Men sen ser jag det som skrivs och då blir det verkligt. Det handlar inte om några maraton eller personbästa i bänkpress utan hur träningen har gett positiv effekt på människors vardagsliv. Det känns väldigt häftigt och fint att få vara en del av det.
Sofia gjorde entré i tv-branschen runt tio år tidigare då hon kom in som regelbunden träningsexpert i SVT:s populära underhållningsmagasin Go’kväll.
– De hade fått tips om mig från någon som brukade gå på mina gruppträningspass. Jag blev uppringd och fick genomgå en ”kunskapskoll” där de stämde av vad jag kunde om träning och hälsa. Jag gick vidare till en audition där det var jag och två andra profiler, Roy Fares och Clara Lidström ”Underbara Clara” som skulle visa upp våra respektive områden, träning, bakning och pyssel i ett provprogram. Sen ringde de tillbaka och sa att jag kunde börja!
Hur var det att hamna i det sammanhanget?
– Oväntat – och jätteroligt! Tv var inget jag hade tänkt på men jag hade varit idrottslärare länge och längtade efter något nytt att utvecklas inom. Redaktionen kändes väldigt trygg så jag tänkte knappt på att det var tv. Spännande och nervöst, men mest spännande.
Vi spolar fram igen till mars 2020. SVT hade ett 20-minutersegment på vardagsförmiddagarna som de ville fylla med pausgympa för tv-tittarna som höll sig hemma på grund av pandemin. Sofia fick frågan.
– Jag tyckte det kändes tråkigt med ”pausgympa”, sitta på en stol och veva axlarna i 20 minuter. Jag måste få träna något sa jag! Så det blev korta träningsupplägg med olika teman. Styrka på måndagar, rörlighet på tisdagar, styrka och kondition på onsdagar, core på torsdagar och lite blandat på fredagar. Eftersom det var pandemi var det viktigt att utgå från redskap som finns hemma. Vi kunde ju inte uppmana folk att gå ut på stan för att köpa saker.
Högt tempo och lyxen att kunna välja det som känns kul
”Hemmagympa med Sofia” blev snabbt en stor succé. Varför då, tror du?
– Vi hade väldigt kort om tid att förbereda oss. De ringde mig på fredagen, vi spelade in lördag och söndag – och det första avsnittet sändes på måndagen. Hemma hos mig var det fullt hus med man och barn så jag tog med mig kameramannen till min mammas lägenhet där vi filmade medan mamma gick ut med hunden. Det var en enkel produktion utan omtagningar och jag tror det är just det som funkat så bra. Folk kände en närhet och kunde relatera till mig och träningen vi gjorde tillsammans.
Vilken är den största insikten du tar med dig från att ha gjort de här programmen?
– Jag förstod att folk skulle bli starkare och piggare om de höll i över tid, men jag insåg inte hur viktig den mentala biten skulle vara. Det är antagligen den delen jag fått mest kommentarer om, särskilt under coronatiden. Många ensamma människor har sett mig som en vän. ”Ibland är du den enda som sagt hej till mig under dagen”.
– Jag mötte ett 80-årigt par i somras, där kvinnan berättade att de aldrig tränat ihop tidigare men att de båda gillade hemmagympan och gjorde den tillsammans. ”Det enda jag är lite sur över är att innan gympan så går han alltid in i badrummet och vattenkammar sig och säger ’nu ska jag göra mig fin för Sofia’ och se det gör han aldrig för mig längre.” Det kunde vi skratta gott åt tillsammans. Det har skapats en fin gemenskap, vi som tränar tillsammans – fast på olika ställen.
Har du något exempel på när det gått mindre bra?
– Jag gjorde ett pass med övningar mot en vägg som jag var väldigt nöjd med men då var det så många som skrev att ”man har väl ingen fri vägg hemma, det hänger alltid någon tavla eller annat”. Jag skulle ha varit tydligare med att man kunde stänga en dörr och köra mot den! Ibland är det svårt att veta vad folk kommer att reagera på. Jag gjorde ett yogainspirerat program en gång eftersom jag tänkte att många säkert var nyfikna på den träningen. Jag var noga med att kalla det just ”yogainspirerad” träning och att inte säga ”Namaste” eller liknande. Det var ändå många som skrev att de vägrade testa. Många älskade det och ville ha mer, men uppenbarligen är yoga som träningsform fortfarande något som provocerar många.
Hur går arbetet till när du tar fram uppläggen?
– Jag utgår från vilken eller vilka muskelgrupper vi ska fokusera på. Den stora utmaningen är sedan att hitta på alternativ för de som till exempel inte kan ta sig ned på golvet. Jag vill att övningarna som görs med en stol ska se ungefär likadana ut som övningarna på marken. Inget alternativ ska kännas eller verka bättre eller sämre. Jag testar olika varianter, hänger över stolen och leker runt. Jag känner efter om en viss övning blir för tung, om den tar för lång tid att förklara, eller om man kan skada sig om den blir för svår.
Förutom att vara träningsexpert i tv så jobbar du heltid som idrottslärare. Hur ser dina arbetsdagar ut?
– Jag tillhör elitidrottsgymnasiet men undervisar andra klasser i idrott också. Jag har ett jättebra samarbete med min rektor. När jag behöver ta ledigt dagtid för att föreläsa eller hålla i träningsevent eller liknande så finns det en pensionerad idrottslärare som kan hoppa in i mitt ställe. Men jag lägger så mycket som möjligt av de andra uppdragen på kvällar och helger. Det är rätt mycket nu och jag har sagt att det här är sista året jag kör hemmagympan. Men det har jag i och för sig sagt varje år…
Hur orkar du hålla det här höga tempot?
– Dels tycker jag att det är roligt och utvecklande när det händer saker, jag blir lätt rastlös annars. Jag har egentligen aldrig haft tankar på att till exempel skriva en bok. Det var mycket jobb men också en så häftig grej att göra. Tänk att få vara över 50 år och fortfarande göra nya saker, det är ju jätteroligt. Jag får också mycket stöd från min trygga familj. Det underlättar såklart att barnen är stora, det hade varit betydligt svårare med småbarn hemma.
Har du lockats av att satsa fullt ut på din egen verksamhet?
– Det jag gillar med läraryrket är delvis att det känns tryggt och så trivs jag så bra med eleverna. Många tycker att jag ska starta en app och göra massor av andra saker med mitt varumärke. Men jag vill inte riskera att det ska bli slentrian. Uppdragen utöver lärarjobbet är inga måsten, jag har lyxen att kunna välja det som känns kul.
Träning över generationsgränserna
Du är idrottslärare på gymnasiet och du tränar många äldre i hemmagympan, på gymmet och under träningsresor. Hur är det att röra sig över ett så stort spann av målgrupper?
– Det är en ynnest att få jobba med många olika människor. Jag får ofta frågan om hemmagympan och gruppträningen jag kör ska kallas ”seniorträning” men jag tycker inte om när vi grupperar oss på det sättet. Träningen är för alla som behöver den. Många av de som är med är äldre, men det är också personer med skador eller sjukdomar som behöver anpassa sin träning, de som har småbarn och inte hinner till gymmet. Och otränade unga med stor övervikt, en väldigt viktig målgrupp som ofta glöms bort av träningsbranschen. Flera i 20-årsåldern skriver till mig att de inte kan ta sig ner och upp från marken på grund av sin kroppsvikt. På gymmen har de svårt att hitta gruppträning som passar, är man 25 år vill man inte gå på seniorpassen.
Hur ska träningsbranschen hantera det?
– Till att börja med ska vi inte vara så snabba med att sätta åldersgränser. Det finns supervältränade 70-åringar och otränade 20-åringar. Jag tänker att det är bättre med olika nivåer på passen, lite som i slalombackarna med sina svarta, gröna eller röda pister. Det är dessutom värdefullt för samhället när vi umgås över åldersgränserna.
Dina barn Fanny och David har båda fastnat för volleyboll och beachvolleyboll!
– Ja och det så roligt att följa dem, både som personer och i deras idrottskarriärer. Min dotter har varit i USA på college i fyra år där hon kombinerat studier med volleybollspel och min son är beachvolleyproffs, trea på världsrankingen fast han bara är 21 år. Det är spännande att följa med i hur allt funkar i den världen, med träningsupplägg, sponsorer och allt annat.
Varför blev det just volleyboll?
– Det kommer varken från mig eller min man! Men vi är båda idrottslärare, älskar idrott och tog med dem på allt från gymnastik till kampsport, friidrott, fotboll basket, innebandy. De har testat allt! Vi umgicks mycket genom utflykter i skogen, vi åkte skidor och de har varit med när vi tränat och åkt på träningsresor. I volleybollen träffade de bra tränare och hade roliga kompisar. När de kom upp lite i åldrarna och många andra slutade, så kunde de gå över till beachvolley där man bara är två spelare i varje lag. I Umeå har vi dessutom fyra inomhusbanor för beachvolleyboll. Så det fanns bra förutsättningar.
Fanny och David fortsatte med idrotten, men som idrottslärare träffar du ungdomar i åldrarna då många tappar intresset för att röra på sig. Hur jobbar du med det?
– De elever som går elitidrottslinjen har ju sin idrott och de guidar jag till att bli sina egna ”personliga tränare”. Att de ska förstå sina egna kroppar och behov för att inte bara vara beroende av tränaren. För de som inte är idrottare försöker jag tänka på vad som är troligast att de kan fortsätta med för fysisk aktivitet efter skolan. Jag lägger till exempel mycket tid på gruppträning och gym eftersom ganska många tycker att det är kul. Och om de har fått med sig ett basprogram så är steget mindre till att våga gå till gymmet även på fritiden. Vi kör badminton, för att det är en relativt enkel sport att ta med en kompis och spela. Jag lägger mindre fokus på mer avancerade lagsporter, de behöver till exempel inte kunna alla regler i basket. De är på väg in i vuxenlivet och ska snart ta eget ansvar för sin hälsa, och då vill jag att de ska förstå vikten av att röra på sig.
Sedan du började som lärare för drygt 25 år sen, vilken utveckling har du sett i ungdomars hälsa?
– De som håller på med idrott tränar ännu mer, nästan för mycket i många fall – och de som inte idrottar rör sig knappt alls. Det är också väldigt svårt att få dem som inte rör på sig att börja. De känner sig ofta otrygga, det kan upplevas jobbigt bara att byta om till träningskläder. Vi gör fystester och även om jag inte bokför resultaten, de gör testerna för sin egen skull, så märker jag att det är många fler som är extremt svaga. Sjuttonåringar som inte klarar fem situps på en minut eller som inte kan göra en enda armhävning på knä. Det är mycket oroande och vi behöver lägga mer krut där.
Hur gör vi det?
– Som föräldrar kan vi inte tro att ungdomarna är stora bara för att de går på gymnasiet, vi måste fortsätta att försöka inspirera till rörelse. Träna och röra på oss tillsammans i familjen. Samhället behöver också underlätta mer för rörelse, med till exempel bra cykelvägar, upplysta parker och fritidsbanker där man kan låna utrustning. Frisbeegolf är ett bra exempel som vi har sett att många elever gillar. Vi har en bana runt skolan som de kör på rasterna, även de som inte är sportiga. Där behöver de inte heller synas så mycket utan kan gå mellan hålen och samtidigt snacka med kompisarna. Det är mycket bättre än att de bara sitter inomhus. Det gäller att försöka bryta stillasittandet och att hitta de små förändringarna.
Hade du och din man en uttalad strategi kring hur ni skulle få era barn att bli idrottsintresserade?
– Det mesta kom helt naturligt, vi har visat dem vad vi tycker är roligt. Och när de testat någon idrott så har vi fortsatt att bolla eller hoppa längd hemma på gräsmattan efter träningen. Det är på det sättet vi har umgåtts som familj. Jag har försökt tänka på att bara för att jag älskar en idrott, så behöver det inte det vara den idrotten mitt barn fastnar för. Det är så mycket runt omkring som spelar in, tränare, träningsmiljön och kompisarna.
Gruppträningspassion och drivet för folkhälsan
Vad har din egen träning betytt genom livet?
– Jag började med barngymnastik och som ung tävlade jag i truppgymnastik och rytmisk gymnastik, tills jag blev 18 år. Jag tyckte att allt var superkul, resorna, lägren, kompisarna, att lära mig stå framför folk och att det inte är farligt att vara nervös. Sedan var jag i London i ett år där jag upptäckte aerobics och det var fantastiskt. Jag flyttade vidare till Stockholm för att plugga till idrottslärare och där tog jag kvällskurser i dans på Balettakademien. För att slippa ta CSN-lån började jag instruera i gruppträning på olika gym runt om i stan. Jag minns att jag tänkte att när man är 25 år då måste man nog sluta att instruera, alla instruktörer var så unga på den tiden. Nu står jag här som 52-åring och är fortfarande instruktör! Jag gick också en PT-utbildning via Eleiko för några år sedan där jag insåg vikten av styrketräning. Så nu styrketränar jag mer än förut, särskilt i och med att jag blir äldre. Men det är aldrig lika kul som gruppträningen!
Och hur ser du på din tidigare inställning om att vara är gammal för att instruera?
– Nu tycker jag bara att det är så coolt med 75-åriga instruktörer. Jag fortsätter så länge jag har kul och folk uppskattar mina pass. En stor fördel med att bli äldre är att jag är mycket tryggare i vem jag är och hur jag ser ut. Jag hade haft det betydligt jobbigare med sociala medier om jag hade varit ung idag. Den som inte gillar mig kan faktiskt bara byta kanal eller skrolla vidare…
– I höstas blev jag utnämnd till Medicine hedersdoktor vid Umeå universitet. När de ringde tänkte jag först ”nej vad pinsamt, ska jag låtsas vara nån doktor?”. Men sen landade jag i att den här utmärkelsen är ju för folkhälsan och det är jättebra att få lyfta den igen, även i de kretsarna. Då kändes det genast mycket bättre, det var inte jag utan folkhälsan som fick ett pris.
Men utmärkelsen gick ändå till just dig, för dina insatser! Kan du känna att det du gör är bra?
– Ja, och det känns så roligt att folk verkligen har tagit det till sig. De har inte bara suttit i soffan utan faktiskt följt med i övningarna. Jag fick till exempel ett meddelande från en kvinna som tränat min hemmagympa regelbundet. Hon brukade i vanliga fall alltid sätta sig på en bänk på vägen till matbutiken för att pusta ut, men så glömde hon plötsligt vilobänken en dag – för att hon inte behövde den längre. Det blir jag lycklig av att höra!
Hur ser en träningsvecka ut för dig?
– Det blir några cirkelträningspass, styrketräning i gymmet och någon form av kondition. Jag har problem med en menisk, så just nu blir det spinning även om jag egentligen tycker att det är rätt tråkigt… På helgen vill jag alltid komma ut för lite friluftsliv. Min favoritsöndag består av ett skidpass med min man (eller en vandringstur om det inte är snö). Alltid med fika efteråt!
Vad är det som driver dig i ditt arbete för folkhälsan?
– Att jag tycker det är så roligt att röra på mig, framför allt när jag gör det med andra. Jag gillar att träffa människor och att stå framför grupper. Det blir en extra dimension när man upplever saker tillsammans, jämfört med att sitta runt ett bord och prata. Jag önskar att fler fick känna det. Det måste inte vara dösvettigt eller ge mjölksyra för att vara bra för hälsan. Alla kan börja i det lilla. Tänk hur nöjd man känner sig efter att ha trotsat soffan för en promenad i regnet.
Vad har du för mål framöver?
– Jag vill fortsätta att kombinera idrottslärarjobbet med roliga uppdrag där jag får träffa olika grupper. Gärna ute på företag och främst de som inte redan tränar. Vad kan vi göra för de som alltid känner sig lite sämre än kollegorna som vinner alla stegtävlingar? Det blir förhoppningsvis fler avsnitt av hemmagympan. Vi spelar in 20 nya i vår och sen tror jag att det blir 20 till i höst. Och sen får vi se vad som händer. Jag hoppas åtminstone att de fortsätter att sändas, för även om programmet finns på SVT Play så kollar inte alla där. De behöver rutinen av att det sänds vid en viss tid för att träningen ska bli gjord.
– På det privata planet vill jag fortsätta vara frisk och hel för att kunna göra det jag tycker är kul, vandra och resa. Jag vill följa barnen i deras utveckling, se dem spela volleyboll och vara en del av deras liv och upplevelser.
Vår pratstund närmar sig sitt slut och Sofia är på väg till skolan där det står rörlighetstester på schemat för eleverna. ”De ska göra testerna två och två och sen sätta ihop ett program för de områden där de är stela.”
Vad tycker dina elever om att ha en idrottslärare som är kändis?
– Ibland vill någon att jag ska spela in en videohälsning till en mormor som fyller år men i övrigt tror jag inte de är så impade, haha!
Det är de säkert – men i den åldern visar man ju inte det så tydligt! Hur ofta blir du igenkänd i matbutiken?
– Min man säger att jag inte får följa med och handla om klockan är innan 12.00, för då fastnar jag bara i fruktdisken för att ge tips och råd till de andra kunderna som handlar vid den tiden. Vi kommer aldrig därifrån, säger Sofia och skrattar.
Sofia Åhman
Bor: Umeå
Familj: Maken Fredrik, barnen Fanny, 23 år och David, 21 år
Gör: Idrottslärare på gymnasienivå, träningsexpert i SVT:s Go’kväll och i ”Hemmagympa med Sofia, föreläsare, författare och träningsinstruktör.
Instagram: @sofia_aahman
